Visst är det ett vackert djur! Man vet dess levnad och tänker inte så mycket på vad det innebär, förrän katten kommer riktigt nära. Vi har sett spår av lodjur här hemma på gården under vintrarna och vi har vetat att den strövar omkring i skogen där vi bor. Men inte förrän den blir riktigt påtaglig får man rysningar.Tidigare i veckan var katten här på besök och tog ett rådjur på "jôle" bredvid huset och det upptäcktes genom alla kråkfåglar som var där och mumsade på resterna. Just i det ögonblicket när jag såg kadavret fick jag "ståpäls" och massa tankar strömmade i mitt huvud. Det tog inte länge förrän jag fick samma känsla igen, men denna gång var det annorlunda.
På vägen hem från Årjäng nu i kväll fick jag se den lurviga lokatten 5km från där vi bor. Den trippade över vägen ca 10m framför bilen, in i skogen. Visst var det en mäktig känsla samtidigt som man tänker på hur den lever och vad som kan ske.
Bilden är tagen från sameportalen.se
Vinke, vink...
1 kommentar:
ja det är ju så när man bor på landet.Vi har ju oxå sett katten med toffsar på öronen, jag blir mest rädd om mina getter. rådjuren är ju mycket större och snabbare än våra stabbiga, gravida små liv :-)vi ses eller hörs
Skicka en kommentar